Trots det Potterhead man är, så har jag med flit undvikit denna. Av flera anledningar. Typ att uppföljare aldrig är lika bra. Typ att ett teatermanus är hopplöst att läsa. Typ att inget kan vara lika bra som originalet.

Så jag var som en blank målarduk innan föreställningen. Efteråt, ja, då skulle Bruno Amadio kunnat använda mig som modell på 70-talet, till sina ”gråtande barn”-tavlor.

Storyn. Effekterna. Skådespelarinsatserna. Dialogen. Humorn. Värmen. Likheten med alla de figurer vi känner och älskar (utom Hermione, som här avbildas som en svart kvinna, klädd i lila).

Men mest av allt Den Magiska Känslan. Om du ens gillar Harry Potter bara litegrann, och har möjlighet, SE DENNA!!!!